Everyday



Skogen läker, skogen ger styrka, den är fantastisk på många vis. Nu kvittrar fåglarna och solen lyser upp lite då och då. 
I skogen vill jag springa, jag längtar tills jag får ut och kuta igen. 
Jag är glad att jag får vara i skogen nu och gå runt i långsamtakt och njuta. Men kärleken till orientering släpper nog aldrig. Nu förstår jag hur viktig orienteringen och skyttet är för mig! 

Waves

Just nu pågår Ol-skyttelägret i Uppsala, där hade jag velat varit, slipat formen inför VM i Berlin. Det är svårt att inte tänka på allt som jag missar, men jag försöker. Iam trying! Hade ju inte fått gå på circus, haha, eller fått testa på graffiti med Theo. Tur jag är lättroad, circusen var inte jättekul men kunde iallafall garva åt hela situationen.. När en av artisterna hängde i två långa rep i båda handlederna mådde jag dåligt, det var sjukligt va han fick mig att tänka på min olyckssituation. Dåliga flasbacks så att säga. Han var grymt stark och jag är imponerad av hans skills! ujujuj! Finns många olika livsstilar här i världen. Tänk att jobba på en circus liksom. Min enmansteater får ligga lite lågt ett tag, men snart är jag på g igen.




Chilla Lide

Först en käftsmäll att jag skada mig, inte bara bruten överarm, utan den jobbigaste av brotten med lång läkningstid. Har brottats med mitt mentala en hel del, att inse faktum; okej då, minst 3 veckor gips, 6 veckors sjukskrivning. Har gjort att jag accepterat mina begränsningar, men kanske inte fullt ut tagit det så lugnt som jag behöver. 
Det är svårt att gå från massa planer och inbokade aktiviteter till att skala ner en hel massa. 
Veckokontrollen på röntgen idag visade inga stora förändringar, ingen nybildning av ben men dock inte sämre. Men, nytt gips är på, mitt 4e, ner och röntgas igen för att sedan tala med läkaren. 
Mina förhoppningar om att kunna jobba på läger dock med redigerade arbetsuppg hade jag haft hoppet om. Det var nu jag skulle höra mig för. 
Hoppet försvann, i samma stund läkaren säger, du måste vila, inte jobba. Trots att hoppet funnits har väl verkligheten om att det kan bli en sommar utan Eksjö funnits någonstans inom mig. Men när nu detta besked nått mig, som ännu en fet jäkla käftsmäll, inser jag igen vad jag gjort, vilken process detta är och hur jag nu bryter ihop. 
Tårarna forsar, hur ledsen kan jag bli av att inte få jobba? Hemskt ledsen! Världens bästa sommarjobb. 
Att inte få vara där och dela den glädjen är ledsamt för mig.
Okej, det är nu jag ska vara stark. Känns som ett mission impossible just nu. Men jag vet att det krävs mycket styrka, blir nog fler tårar innan jag tagit mig igenom detta. 
För vad gör det om 100 år att jag hoppar denna sommar i Eksjö, egentligen? 

(Positivitet är välbehövligt nu känner jag, det kommer bli bra tillslut!)